EGET ARBETE 7, 19 maj 2012

”Barns främsta rättighet är att vara en aktiv person i sitt eget liv”-

                                                                      -Loris Malaguzzi

Jag har tänkt ganska länge hur och på vilket sätt ska jag börja skriva om detta sista eget arbete.  Eftersom det skulle göras också en summering och reflektioner kring min process och basgruppsarbetet så började jag gå igenom mina första tankar, anteckningar från föreläsningar eller basgruppsarbeten.

Jag läste mina anteckningar från en föreläsning hösten 2011 med Tarja där hon pratade om vikten av att hjälpa barnen att utveckla en visuell kompetens genom estetiska läroprocesser och sinnesupplevelser. Hon berättade om hur pedagogerna i Reggio Emilias förskolor ser barnet, människan, subjektet som en helhet vilket innebär att man arbetar med motsättningar som hjärna-kropp, fantasi-minne, ord och bild.

Tarja berättade också om det sättet i förskolorna i Reggio Emilia där arbetar lärarna med en vidgad syn på kunskapsbegreppet och språkbegreppet med hjälp av de hundra språken där varje material har ett eget språk, eller som Christina Braxell menar ett eget ABC. Dessa tankar har fört mig vidare till Lindös bok, Det tidiga språkbadet och literacy begreppet. Lindö menar att barn lär sig språket genom att ständigt omges av det, genom att bada i språket i små och stora grupper, tillsammans med kamrater och med vuxna. . Literacy begreppet har sin grund i ett system av tecken och symboler som vi kommunicerar med. Men det gäller inte bara om att vi ska besegra skriftspråkskoden och förstå information från en muntlig källa, en skriven text, en bild eller film utan också om att ha ett rörligt intellekt. Det betyder bl.a. att kunna associera till vad man har hört eller läst tidigare, dra slutsatser, förhålla sig kritisk och kunna läsa både det som förmedlas i texten och förstå undertexten, det som finns mellan raderna. Jag undrar om detta kan kopplas till det analytiska ögat? Enligt Lindö våra attityder till olika literacy aktiviteter berörs också av vår sociala och kulturella hemvist. (Lindö 2010 s 42) Jag tycker att dessa tankar har påverkat mig när vi i förskolan exempelvis har arbetat med konst och konstbilder. De som har följt min blogg har sett lite av det arbetet och våra funderingar, vår nyfikenhet och kunskapande.

Tarja skriver i Barns estetiska lärprocesser att det skapande arbetet inte kan särskiljas från den pedagogiska helheten då det i temaarbete ingår andra delar förutom det skapande. Men arbetssättet ska vara interaktiva, demokratiskt inspirerade när det gäller barns deltagande och kreativitet. Bildpedagogiska metoder och arbetsprocesser ska även synliggöra barnens lärande via bildskapande.

 För att kunna leka, lära och skapa måste barnen skaffa sig upplevelser. Upplevelserna är grunden i barnens utveckling och dessa upplevelser ger erfarenheter som sedan kunskapsutvecklingen bygger på. Barnen kan få upplevelserna från som till exempel natur-, samtals-, läs- och konstupplevelsen. Enligt Dewey i det skapande arbetet tränas sinnena och dessa upplevelser kan sedan användas som referens punkter i annat lärande.  Tarja menar att därför skapandet kan användas som en del i temat och som en metod för barnen att få upplevelser och bearbeta kunskap inom det ämne eller tema man valt. Detta har jag märkt i min egen förskola t.ex. när barnen skapar med lera blir upplevelsen konkret samtidigt de olika sinnena samverkar. Malaguzzi själv uttryckte att när ett barn upplever något nytt är det viktigt att det får stöd och uppmuntran att så fritt som möjligt få tolka sin upplevelse och inte hindras av onödig inblandning och en överlägsen eller nedlåtande inställning från de vuxna. De måste få tolka sin upplevelse på det språk och det sätt det själv önskar.

När jag läste Från kvalitet till meningsskapande tänkte jag över modernism (mätbart, fasta sanningar) kontra post modernism (föränderligt, mångfald och reflekterande). Jag tycker att som bildpedagog är det också viktigt att ta in populärkulturen på våra förskolor. Att ta in barnens värd. Det som är meningsfullt för dem. Vissa ryggsäckar är mer accepterade att ta in ä n andra. Det är viktigt att vi bildpedagoger arbetar med att allas ryggsäckar är lika accepterade. Att allas intresse är lika viktiga, detta skapar meningsfullhet för barnen. Det som är meningsfullt för barnen är också verktyg för lärande. Förskolan är en del av världen. Vi måste öppna upp för denna så att barnen kan reflektera och bearbeta världen och sina erfarenheter. I min förskola har barnen ritat/avbildad sin favorit figur. Hello Kitty och Superman var mest förekommande figurer i barnens värld. Hello Kittys porträtter har underlättat för oss rita detaljrika självporträtter. Superman hjälpte oss med ”färglära”. Men här behövs det analytiska ögat tror jag. Fredrik Gunve menade i sin föreläsning 29/3 att i vår samtid ösas vi ur med saker och det tar aldrig slut. Reklamen säger att vi ska köpa mer, då känns det bra, då allting går bra. Loris Malaguzzi menade att vårtid förödmjukar ögat. Vårt samhälle fullproppat av glättade schablonbilder avsedda för snabb avläsning och konsumtion. Samtidigt ges ögat en allt större roll, men syftet är bara utnyttja och förnedra. Jag menar som blivande atelierista är det viktigt att träna att öva upp se, använda det analytiska ögat. Vi måste ställa frågan oss själva och även tillsammans med barnen vad är det vi ser, vad som egentligen syftas med bilden som vi ser. I vår grupp examination kommer vi att lägga främsta vikten det analytiska ögat. Därför just här vill jag inte upprepa dessa delar.

Ytterligare en annan litteratur, Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande har bidragit till reflektioner kring miljön i förskolan. Det är intressant att man blir ”någon” i en miljö. Dessutom att man kan bli olika ”någon” i olika miljöer. Det är så viktigt att våra miljöer är tydliga. Att de talar till oss. Som bildpedagog behöver jag ha lockande material som inte alltid finns hemma. Idag har de flesta barnen roligare saker hemma. Vi behöver tänka till för att ge barnen det oväntade, det lockande materialet. Inte bara bilar, tågbana och kritor. Vi behöver laborativa material. Materialet skall hjälpa barnen att tänka, att komma vidare och inte vara färdigt. Ett kreativt och intelligent material som kan omvandlas och förändras efter barnens intresse.

I början av kursen jag har jag bloggat om: ”För mig som arbetar med de yngsta barnen tänker jag att min roll som atelierista från början kommer att bli att introducera material, erbjuda sinnesupplevelser som blir erfarenheter av materialet för barnen”. Nu så efterhand när jag reflekterar över ”året som har varit” så ser jag att jag lär mig och testar ständigt att arbeta med nya material och fortsätta introducera dessa i atelien.

Vid en annan föreläsning talade Tarja om att atelieristans roll är att stötta barnens läroprocesser genom estetiken. Atelieristan ska hjälpa barnen att utveckla kunskaper i konkret och abstrakt seende, tyst kunskap och formulerad kunskap och procedurell kunskap, där barnen vet hur man gör någonting, och även deklarativ kunskap, där barnen förstår vad de gör och varför. Jag tycker att här finns en av bildpedagogens utmaningar då som pedagog behöver man se var barnet befinner sig och även hitta metoder att utmana och stödja barnet i estetiska läroprocesser som skapar förutsättningar för barnet att skaffa sig ytterligare nya kunskaper.

När jag tänker svårigheterna med atelieristan roll tänker jag framförallt ska man inte arbeta i en egen avskild ”ö”. Det är lätt att bildpedagogen kan lämnas ensam att ta ansvar för de estetiska lärprocesserna. För att vi ska göra ett bra arbete krävs det ett aktivt reflektionsarbete för en förändrat pedagogisk praktik. Vidare, atelieristan ska inte behöva ta ensam rollen som informatör, kulturförmedlare, bildpedagog mm. Kulturarbete i förskolan bör vara kollektivets gemensamma ansvar medan atelieristan kan vara fortsatt inspiratör och driva fram estetiska lärprocesserna.

Vidare när jag tänker atelierista som yrkesroll tycker jag att detta formas utifrån den miljö där den finns så tills den utvecklas som en yrkesroll krävs det en del diskussioner kring den i arbetslagen. När det gäller atelierista med fokus på det pedagogiska arbetet så tycker jag att vi har ett behov av bildpedagogen som utvecklar och fördjupar reflekterande processer och skapar delaktighet i de estetiska lärprocesserna.

När jag tänker atelierista som verktyg så, som atelierista lägger jag stor vikt samarbetet mellan oss pedagoger, barn och föräldrar. Jag vill så gärna tillsammans med arbetslaget reflektera kring barns lärande och den pedagogiska dokumentationen.

När jag tänker atelieristan i ett sammanhang innebär det att leda reflekterande arbetssätt i arbetslag om det kollektiva lärandet i gruppen om estetiska lärprocesser.

När jag tänker atelierista som bildpedagogisk ideolog så jag faktiskt brinner för och vill föra fram estetiska lärprocesserna tillsammans med barn, pedagoger och föräldrarna. Jag håller med Tarjas analys av grafisk framställning i Reggio Emilias arbetsformer: Det handlar om hundra språk, att barn ska lära sig många alfabet, att lära sig behärska sig många olika språk inom skapande. Därmed atelierista har också en roll att frigöra barnets inneboende krafter inom estetiska områden.  Jag lyssnar barn och försöker förbättra mig faktiskt lyssna på barnen. Det pågår ständigt en utvecklings process inom mig där jag ökar min medvetenhet om vad jag gör och varför gör jag det jag gör.

I höstas 24 oktober 2011 har jag skrivit i min blogg så här: ”Jag tycker nog att det borde ingå i atelieristans roll att presentera konst till barnen... att diskutera med barnen vad en tavla/skulptur mm berättar för oss... erbjuda barnen arena där de kan uttrycka sina känslor, uppfattningar och tycker kring konstverken... att diskutera tillsammans med barnen och sedan kanske testa med barnen olika material och skapa egna konstruktioner.... förstås dokumentera hela processen från början till slut...”.  28 oktober 2011 i sin föreläsning om barns estetiska lärprocesser berättade Tarja om att enligt Vygotskij ”all undervisningsmål är kärlek” och Tarja menade att ”som atelierista står du för kärlek och står du för konst”. Som atelierista ena sidan har man pedagogen inom sig och ena sidan konstnären. Som atelieristan, ska man se att de två ska mötas. Som pedagog och atelierista ska man kunna analysera formanalys för att komma innehållet. Och för att kunna gör analys måste man dokumentera.     

Som blivande atelierista har jag börjat träna i atelien mer medvetet Reggio Emilias tecknings tradition: teckning från minne, direkta objekt studier och fria studier. Min roll som atelierista tar sin form där jag försöker skapa kreativa processer på förskolan, arbetar i projekt med barn och dokumenterar projektet. Även handledning av pedagoger har börjat bli en del av min arbetsdag. Som atelierista arbetar jag båda med fantasi och minne och arbetar båda spontat och strukturerat. Alltså, jag försöker ta tillvara ett spektrum av möjligheter. Enligt Tarja en atelierista har en visuellkunskap. Den väljer den bild som har mer effektfullaste. I Reggio går pedagoger/atelieristan särskilda layout- och/ eller databehandlings kurser. Det är kanske något som jag saknar i svensk förskoleverksamhet. (För något år sedan samtliga kommun anställda gick genom det så kallade PIM men det är inte samma sak.)

Grupparbete tillfällen som vi har haft var det givande. Vår grupp var tur nog lagom så stor så att under den begränsade tiden kunde blivande atelieristor komma till tals. Trots att tiden aldrig räckte;)) Jag tycker att nätverksbildningen basgruppvis men även mellan övriga kursdeltagare bör hållas levande. De idéer och inspiration som man får av varandra viktig. Dessutom får man träna ”lyssna” på varandra. Jag vill avsluta med att berätta er för mig en glädjande nyhet. Nämligen förhoppningsvis ett långvarigt samarbete har startat mellan min förskola och min kurs atelierista som är verksam i Kulturskolan i Angered, Susanne Thornell. Mer om detta kommer ni att läsa snart.

Och sist men inte minst:

”Om barnet får möjlighet att i en tillitsfull miljö göra sina bilder utan risk att bli bedömd är bilden människans mest uppriktiga språk”.

                                                                    -Marie Benderoth Karlson