Atelieristans roll

De senaste fyra åren har jag arbetat med års eller minst halvårslånga teman. Förstås massor med projekt ingick i dem. "Slut produkten" har aldrig varit självändamålet eller syftet... det var inte ens tanken....  i år i våra utflykter med barnen tar vi kort på olika statyer, skulpturer som vi möter på vår väg... studiebesöket gav nya inspirationer... jag har kollat lite på konsthallens hemsida om möjligheten att göra ett besök med barnen... (möjligheten beror på öppettiderna eftersom många saker ska matcha med varandra).
Jag tycker nog att det borde ingå i atelieristans roll att presentera konst till barnen... att diskutera med barnen vad en tavla/skulptur mm berättar för oss... erbjuda barnen arena där de kan uttycka sina känslor, uppfattningar och tycke kring konstverken...diskutera tillsammans med barnen och sedan kanske testa med barnen olika material och skapa egna konstruktioner.... förstås dokumerntera hela processen från början till slut...

Idag kom jag ihåg en händelse som utspelade sig i juni i år... en morgon efter frukosten berättade ett barn om att "han hade drömt om kompisen Kalle i natt". Barnet berättade detaljerat om vad de gjorde i "drömmen". Det finns en skog, en mörk natt, varg, lejon och monster mm. Kalle som så småningom hörde att hans namn nämdes av en kompis kom närmare oss och deltog samtalet. Det kom fram att "minsann även Kalle hade drömt samma dröm och faktiskt de två har varit i denna svarta mörka skog och bekämpade med alltifrån lejon till varjar men till slut solen sken och de två såg den blåa himmelen och kom ut ur skogen". Dessa två berättelser om drömmar blev så småningom konst stycken då båda barnen målade sina respektive drömm i natt "då de befann sig tillsammans i samma dröm". Sedan blev detta en saga som berättades av barnen själva. Det mest intresanta tyckte jag var att i början började berätta barnen som "... igår... när jag var i Kalles drömm...så det var en mörk skog..." efter ett tag började berättas som "det var en gång en mörk skog som jag och Kalle gick....".

Jag undrar om det är möjligt att ha en plats i ateljen då barnen får möjlighet att måla sina drömmar... kanske någon av er har liknande miljöer som kan underlätta för barnen att bearbeta sina känslor från sina drömmar...  en plats där kan man förverkliga sina drömmar" helt enkelt!

Om Pandemonium och atelieristan

Så klart att studiebesöket inte lämnade en oberörd. När jag lämnade konsthallen med så mycket intryck och funderingar och dubbelt så mycket obesvarade frågor hade jag en enda tanke i mitt huvud: Är det på samma sätt blir det med barnen efter deras upplevelser och intryck? Jag önskade att jag skulle rita, måla helst berätta till någon om de upplevelserna...
Zarina Bhimjis fotografier kunde jag känna mänsklig närvaro trots att man inte såg något kroppslig sådan... I ett av fotografierna kunde man läsa olika namn... troligen var det fängelse cell eller liknande... de som befann sig där hade ristat in sina namn på väggen... namnen tyde på att människor från olika religioener vistades där... några hade ristat in även årtal och några ord som : not 4 get... jag vet inte vad den som  ristade in hade för syfte men önskemålet blev uppfylld.
Wim Bothas frigolit verk har eggat upp fantasin... Jag har inte hunnit se mycket av  Isaac Juliens film men den vill jag absolut se innan biennalen slutar.
Jag tycker att två konstnärer fick besökarna stanna lite mer framför sina konstnärliga verk och diskutera. En av de var Reena Saini Kallats "globala karta av kablar" och Antonio Vega Macotelas "Time exchances". Den globala kabel kartan till synes verkade som enkelt att tolka men så klart var det inte så. Diskussionerna kring "Time exchances" medförde med sig även etiska dilemman.
Även nu när jag sitter och försköker skriva några rader så flöder tankarna från alla håll... Låt mig tänka lite till och fortsätta sedan...

Konstbiennal

Förra veckan hade vi vår grupp träff. Det var väldigt givande. Dels för att vi lärde känna varandra och dels för att vi har bytt erfarenheter kring våra verksamheter. Det är så intressant också att mer eller mindre  våra verksamheter försöker utveckla dagliga arbetet utifrån Reggio inspiration. Jag läste biennalens sida och nu känner mig lite bättre utrustat inför kvällens studiebesök. Ser framemot ett spännande studiebesök!