Så klart att studiebesöket inte lämnade en oberörd. När jag lämnade konsthallen med så mycket intryck och funderingar och dubbelt så mycket obesvarade frågor hade jag en enda tanke i mitt huvud: Är det på samma sätt blir det med barnen efter deras upplevelser och intryck? Jag önskade att jag skulle rita, måla helst berätta till någon om de upplevelserna...
Zarina Bhimjis fotografier kunde jag känna mänsklig närvaro trots att man inte såg något kroppslig sådan... I ett av fotografierna kunde man läsa olika namn... troligen var det fängelse cell eller liknande... de som befann sig där hade ristat in sina namn på väggen... namnen tyde på att människor från olika religioener vistades där... några hade ristat in även årtal och några ord som : not 4 get... jag vet inte vad den som ristade in hade för syfte men önskemålet blev uppfylld.
Wim Bothas frigolit verk har eggat upp fantasin... Jag har inte hunnit se mycket av Isaac Juliens film men den vill jag absolut se innan biennalen slutar.
Jag tycker att två konstnärer fick besökarna stanna lite mer framför sina konstnärliga verk och diskutera. En av de var Reena Saini Kallats "globala karta av kablar" och Antonio Vega Macotelas "Time exchances". Den globala kabel kartan till synes verkade som enkelt att tolka men så klart var det inte så. Diskussionerna kring "Time exchances" medförde med sig även etiska dilemman.
Även nu när jag sitter och försköker skriva några rader så flöder tankarna från alla håll... Låt mig tänka lite till och fortsätta sedan...
"Att arbeta med estetiska lärprocesser i projektform och konst och bildspråk i förskolan"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar